Dom som försvann

Hur sammanfattar man ett äventyr?

Är det att skriva om det ljusaste av ljusa
eller det mörkaste av mörka

Är det att nämna en vandring bland blå berg fastän det slutat i blodspillan och dyngblöthet?

Är det att utelämna en hektisk storstad bebodd av björnar, musikanter och gröna helgon?

Är det att räkna upp, en efter en, de människor man mött och förundrats över?

Är det att publikt kora den plats man skulle kunna stanna minst ett liv på rännandes under vintergatan och springandes på aska?

Är det att försumma alla de glamourösa stunder sovandes på bergstoppar och längs med paradisfloder i en icke-kombi?

Är det att skildra människors förunderliga skådespel under månljussken och förtälja sagor från det glömda förflutna?

Är det att propagera för det goda livet och förtrolla vänner och bekanta med en fantasi om ett fattigmansliv i lyx.

Är det att helt sonika posta ett vykort med ett par fyndiga ord och en katchig avskedsfras?



Nej.

För ett äventyr är så mycket mer, det är att ha varit med. Det är att ha bländats av morgonsolen i 110 på en motorväg genom ett främmande land med främmande bestar skuttandes längs med asfalten i silhuett-ljus. Det är att till ett melankoliskt gitarrplånk fått vara precis så djupsinnig och naiv som man vill.

Att sammanfatta ett äventyr är att leva det.