This Life is a Beautiful Thing

Så sitter man här igen, lyssnandes till bra musik (Cousin Leonard). Finns mycket man kan ta itu med om man har ork, men där lusten tar slut tar latheten vid. Har idag suttit och pratat svenska i ett par timmar i utbyte mot ett par sedlar man använder som valuta i det här landet. Hade jag fått som jag velat hade jag diskuterat Stockholm, pepparkakor och schhhhnaps på heltid. Men lyckligtvis har jag inte mycket att säga till om när det gäller att fylla mitt liv med saker att göra, saker bara tycks hända.

När jag inte filosoferar, glorifierar eller spottar på svenskar gör jag som de ofta filosoferande, glorierade och spottade på invandrare i diverse länder ... jag bakar pizza. (Lång och komplicerad mening det där men förstår du den inte så är det dig det är fel på) Jag har, som så många andra före mig, tagit den långa vägen och förädlat yrket från grunden, och för det är pizzabagare runt kring mig evigt tacksamma för.

Needless to säga så har man ju frossat i pizza den senaste tiden. Blir ju lätt minst en pizza om dagen. Men hey, det är ju gratis mat, har vettigare saker att lägga pengar på än näringsrik mat.

Förövrigt ligger jag på god fot med livet, gudarna och alla deras änglar. Och de verkar ju inte precis hysa några agg mot mig heller, för saker och ting verkar ju faktiskt gå min väg för tillfället. Vet inte riktigt vem man bör tacka, (vet du så skicka mig en address så skickar jag ett tack-kort)

Love this life

Bruce och jag

Under en ljus junivinter är det ibland skönt att, när man kommer hem från jobbet (eller vad man nu gör) och lyssna på lite riktigt bra musik. Sucker för Singer/Songwriters som man är så återkommer jag ofta till detta, med flera. De tänkvärda texterna, de dova ackorden blandat med ljusa stämmor av munspel gör det perfekt för de mörka, ljumma höstkvällarna när man sitter ute framför en öppen eld. Tänkte inte elaborera detta vidare utan bara visa på vad jag lyssnar på för musik för tillfället.

Dom som försvann

Hur sammanfattar man ett äventyr?

Är det att skriva om det ljusaste av ljusa
eller det mörkaste av mörka

Är det att nämna en vandring bland blå berg fastän det slutat i blodspillan och dyngblöthet?

Är det att utelämna en hektisk storstad bebodd av björnar, musikanter och gröna helgon?

Är det att räkna upp, en efter en, de människor man mött och förundrats över?

Är det att publikt kora den plats man skulle kunna stanna minst ett liv på rännandes under vintergatan och springandes på aska?

Är det att försumma alla de glamourösa stunder sovandes på bergstoppar och längs med paradisfloder i en icke-kombi?

Är det att skildra människors förunderliga skådespel under månljussken och förtälja sagor från det glömda förflutna?

Är det att propagera för det goda livet och förtrolla vänner och bekanta med en fantasi om ett fattigmansliv i lyx.

Är det att helt sonika posta ett vykort med ett par fyndiga ord och en katchig avskedsfras?



Nej.

För ett äventyr är så mycket mer, det är att ha varit med. Det är att ha bländats av morgonsolen i 110 på en motorväg genom ett främmande land med främmande bestar skuttandes längs med asfalten i silhuett-ljus. Det är att till ett melankoliskt gitarrplånk fått vara precis så djupsinnig och naiv som man vill.

Att sammanfatta ett äventyr är att leva det.